SV / EN

Något om sjukvårdens s.k. kvarhållningsskyldighet enligt 24 § LVM

Publicerad i Förvaltningsrättslig tidskrift 2017 3, oktober 2017 s. 513–524

218
690

Vård med stöd av lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) ska inledas på ett sjukhus om förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda och det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt. Vården vid sjukhuset bygger på frivillighet från den enskildes sida. Om den enskilde önskar lämna sjukhuset kan den enskilde inte vårdas där. Verksamhetschefen vid sjukhuset ska dock enligt 24 § tredje stycket LVM besluta att missbrukaren ska hindras från att lämna sjukhuset under den tid som behövs för att säkerställa att missbrukaren kan föras över till ett LVM-hem. Vilka befogenheter som sjukhuset har för att hålla kvar den enskilde anges inte i 24 § LVM. Utrymmet för personalen vid sjukhuset att bruka våld för att hålla kvar den enskilde med stöd av bestämmelserna i brottsbalken om nödvärn och nöd är begränsad. Inte heller bestämmelsen i 24 kap. 2 § brottsbalken om laga befogenhet ger sjukhuset rätt att med tvång hålla kvar den enskilde. I praktiken är sjukhusets personal hänvisad till att försöka övertala den enskilde att stanna kvar på sjukhuset till dess att den enskilde kan föras till LVM-hemmet. Bestämmelsen i 24 § LVM kan leda till att socialtjänsten, LVM-hemmen, polisen och missbrukarens anhöriga får orealistiska förväntningar på vad sjukhuset bör göra för att se till att den enskilde inte avviker från sjukhuset. Man kan fråga sig om bestämmelsen är utformad på ett lämpligt sätt. I dag anges att verksamhetschefen ska besluta att den enskilde ska hållas kvar i avvaktan på transport till LVM-hemmet. Kanske borde det i stället anges att sjukhuset ska verka för att den enskilde stannar kar på sjukhuset i väntan på transport till LVM-hemmet.