Vem skapar praxis kring utredningsskyldigheten? – i gränslandet mellan JO och förvaltningsdomstolarna

Artikeln handlar om förvaltningsmyndigheternas utredningsskyldighet enligt 23 § förvaltningslagen och den vägledning som finns i utredningsfrågor i form av dels domstolspraxis, dels JO-beslut. Syftet är att diskutera varför det finns förhållandevis lite vägledning kring utredningsskyldigheten, trots att den kan ha väl så stor betydelse för myndigheterna som sakfrågorna. För att en fråga ska bli allsidigt belyst, behöver praxis klargöra både vad som är tillräcklig utredning och vad som är otillräcklig utredning. Efter en jämförelse av domstolarnas och JO:s uppdrag beskrivs vilka typer av utredningsfrågor som respektive instans kan och brukar uttala sig om. Genomgången av praxis, som är fokuserad på socialrätt och socialförsäkringsrätt, ligger till grund för en diskussion om hur tredningsskyldigheten skulle kunna få en bättre belysning. En slutsats är att domstolarna nästan bara behandlar utredningsfrågor när utredningen har sådana brister att myndighetens beslut ska undanröjas men att de i högre utsträckning skulle kunna uttala sig om när utredningen är tillräcklig. Gränsdragningen skulle då få en bättre belysning. Dessutom förs en diskussion om huruvida JO skulle kunna diskutera brister i utredningen utan att ta ställning i sakfrågor.