Nummer 2017 3
- Praxis
-
Från Högsta förvaltningsdomstolen. Mars–maj 2017
-
Från JO. Januari–mars 2017
- Artiklar
-
Regeringen ska sköta utrikespolitiken
I artikeln ”Regeringen ska sköta utrikespolitiken” diskuterar Per Ahlin konflikten mellan det kommunala självstyret och regeringens ansvar för utrikespolitiken. Konkret hävdas att beslutet att hyra ut Slite hamn på Gotland till konsortiet Nord Stream inte kan anses ligga inom den kommunala kompetensen. Frågan var utrikespolitisk, och beslutanderätten låg därmed hos regeringen.
-
Frihet till religion och frihet från religion i skolan – Elevers och lärares rättigheter
Artikeln diskuterar några av de svåra konflikter som uppkommer i skolan när rätten till religion står mot rätten att slippa religion. I flera rättsfall har Europadomstolen låtit rätten att slippa andras religionsmanifestationer väga tyngre än rätten till religion. Några sådana avvägningar görs emellertid inte i den svenska skolan och inget tyder på att utvecklingen går åt det hållet. Om den politiska tonen i Sverige skulle skärpas är det dock naturligtvis en möjlig framtida utveckling. Då skulle religionsfriheten i skolan inte längre vara en strikt vertikal rättighet som bara gäller gentemot det allmänna utan bli en rättighet som kan åberopas också gentemot andra enskilda elever och lärare. Skolan får dock, i enskilda situationer, begränsa bärande av viss religiös klädsel t.ex. av säkerhetsskäl. Det är läraren som då bestämmer detta, men en proportionalitetsavvägning måste alltid göras. Skolverket har utfärdat rekommendationer men dessa är otillräckliga och svåra att tillämpa i praktiken.
-
Kulturmiljölagen i rättspraxis
Kulturmiljölagen (1988:950), KML, utgör den centrala svenska lagstiftningen när det gäller skydd av historisk kulturmiljö och äldre kulturföremål. I KML behandlas i 2 kap. fornminnen, i 3 kap. byggnadsminnen, i 4 kap. Svenska kyrkans kulturminnen och i 5 kap. utförsel ur riket av vissa äldre kulturföremål. Regleringen rör i stor utsträckning rättsförhållandet mellan enskilda och det allmänna. Även om lagen formellt är en ganska modern lagstiftning består den de facto av ett osynkroniserat ihopklipp av flera äldre regleringar. Lagtekniskt håller KML inte särskilt hög klass. Många frågor är bristfälligt eller oklart reglerade. Detta leder inte sällan till domstolstvister. Sådana tvister prövas av de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Artikeln innehåller en samlad och kommenterad redovisning av Högsta förvaltningsdomstolens och kammarrätternas avgöranden enligt KML från senare år. Det är första gången en sådan sammanställning publiceras. -
Överklagbarheten i blickpunkten
I senare års rättspraxis har möjligheten att överklaga förvaltningsbeslut gjorts avhängig av beslutens faktiska effekter för den enskilde. Undantag från denna huvudprincip har dock gjorts för vissa typer av beslut. Detta gäller bl.a. vad som ansetts kunna kallas tillsynsbeslut och partsbesked. Genom att åsätta dessa etiketter blir besluten automatiskt undantagna från den överklagbara gruppen av beslut. Det tycks därvid helt sakna betydelse hur beslutens faktiska effekter påverkar den enskilde. I artikeln riktas kritik mot detta formella sätt att dela in besluten i överklagbara och icke överklagbara avgöranden.
-
Något om sjukvårdens s.k. kvarhållningsskyldighet enligt 24 § LVM
Johan Albihn, Carl-Gustaf Tryblom
Vård med stöd av lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) ska inledas på ett sjukhus om förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda och det anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt. Vården vid sjukhuset bygger på frivillighet från den enskildes sida. Om den enskilde önskar lämna sjukhuset kan den enskilde inte vårdas där. Verksamhetschefen vid sjukhuset ska dock enligt 24 § tredje stycket LVM besluta att missbrukaren ska hindras från att lämna sjukhuset under den tid som behövs för att säkerställa att missbrukaren kan föras över till ett LVM-hem. Vilka befogenheter som sjukhuset har för att hålla kvar den enskilde anges inte i 24 § LVM. Utrymmet för personalen vid sjukhuset att bruka våld för att hålla kvar den enskilde med stöd av bestämmelserna i brottsbalken om nödvärn och nöd är begränsad. Inte heller bestämmelsen i 24 kap. 2 § brottsbalken om laga befogenhet ger sjukhuset rätt att med tvång hålla kvar den enskilde. I praktiken är sjukhusets personal hänvisad till att försöka övertala den enskilde att stanna kvar på sjukhuset till dess att den enskilde kan föras till LVM-hemmet. Bestämmelsen i 24 § LVM kan leda till att socialtjänsten, LVM-hemmen, polisen och missbrukarens anhöriga får orealistiska förväntningar på vad sjukhuset bör göra för att se till att den enskilde inte avviker från sjukhuset. Man kan fråga sig om bestämmelsen är utformad på ett lämpligt sätt. I dag anges att verksamhetschefen ska besluta att den enskilde ska hållas kvar i avvaktan på transport till LVM-hemmet. Kanske borde det i stället anges att sjukhuset ska verka för att den enskilde stannar kar på sjukhuset i väntan på transport till LVM-hemmet.
-
Inför beslut om mottagande i grundsärskola – Kravet på medicinsk och psykologisk expertutredning
Skolan ska tillhandahålla goda förutsättningar för utveckling och lärande som förbereder barn för en fortsatt skolgång. Hänsyn ska tas till elevers olika behov och förutsättningar i utbildningen. Om exempelvis en elev inte bedöms kunna uppnå kunskapskraven därför att han eller hon har en utvecklingsstörning, ska eleven tas emot i grundsärskolan enligt 7 kap. 5 § skollagen. Beslutet om att ett barn ska erbjudas plats i grundsärskolan ska enligt nämnda bestämmelse föregås av en utredning som omfattar en pedagogisk, psykologisk, medicinsk och social bedömning.
I förevarande artikel studeras kravet på psykologisk och medicinsk expertutredning som ska föregå beslutet om placering i grundsärskolan och de tillämpningssvårigheter som kan finnas att fastställa om ett barn tillhör målgruppen för grundsärskolan, dvs. att rekvisiten i bestämmelsen är uppfyllda. Särskilt behandlas den medicinska och psykologiska utredningen av utvecklingsstörning och vilken rättslig vägledning som finns beträffande utredningens innehåll.
-
Medverkande