Delegation av traktatmakt till svenska myndigheter

Under senare decennier har myndigheter fått en alltmer framträdande roll på det internationella planet. Det är numera vanligt att myndigheter har direktkontakter med sina motsvarigheter i andra stater, och att de deltar i samarbeten inom ramen för internationella organisationer. Något som ger myndigheterna särskilt stort handlingsutrymme är om de har möjlighet att ingå internationella överenskommelser. Denna befogenhet – traktatmakten – vilar i de flesta stater huvudsakligen hos regeringen. För ett en myndighet ska kunna utöva befogenheten krävs vanligtvis en delegation. I Sverige regleras delegationsmöjligheten i 10 kap. 2 § regeringsformen. Artikeln undersöker vilka möjligheter bestämmelsen ger regeringen att delegera traktatmakt, hur bestämmelsen har tillämpats, samt vilka möjligheter till kontroll riksdagen och regeringen har. Som teoretiskt ramverk används principal-agentteori. Artikeln visar att bestämmelsen ger stora möjligheter att delegera traktatmakt och att den har tillämpats i hög utsträckning. Men det framgår också att myndigheter ofta är osäkra på vad som utgör internationella överenskommelser och huruvida det föreligger en delegation. Detta avspeglas i myndigheternas rapportering till regeringen. Osäkerheten leder till svårigheter för riksdag och regering att utöva kontroll. Artikeln avslutas därför med förslag på hur delegationen kan göras tydligare, vilket i sin tur kan ge bättre förutsättningar att utveckla och utöva en mer systematisk kontroll.